Press "Enter" to skip to content

Gunnar Ljusterdal, chefredaktör (1931-2018)

Gusten Industrirobot

Gunnar Ljusterdal gick bort i juli efter ett långt och innehållsrikt liv. Närmare femtio år ägnade han åt Grönköpings Veckoblad, och hans betydelse för tidningen kan inte överskattas.

Som skribent debuterade han i GV 1971, och 1977 övertog han redaktörskapet i en kritisk tid med minskande upplaga. Han vände utvecklingen och fortsatte som redaktör fram till 2000, då en ny ägare fick för sig, att det krävdes yngre krafter efter millennieskiftet.
Han kvarstod dock som politisk redaktör fram till sin död och gladde läsarna med ledare och  hr Krökéns riksdagskrönikor, och stundom fann  han även inspiration till Alfred Vestlund-dikter och översättningar till världsspråket transpiranto.

Ljusterdal var en uppskattad föreläsare och kåserade på sitt oefterhärmliga sätt om Grönköping i många sammanhang. Han medverkade även i det populära TV-programmet Kvitt eller dubbelt, när grönköpingskunskap var ett av tävlingsämnena.

Bestämd linje
Gunnar Ljusterdal hade bestämda uppfattningar om hur GV skulle se ut i fråga om attityd, innehåll och språkdräkt. Det svenska samhället speglas genom en småstad som är trivsam och idyllisk men samtidigt aningslös och självbelåten. Samhällskritiken får formen av en reservationslös hyllning av den förda politiken, både på riksplanet och lokalt. De styrande kan helt enkelt inte ha fel, all kritik är ogrundad och småsint och dikteras av låga motiv.

Veckobladet har sedan gammalt ett ganska stort persongalleri, och Gunnar Ljusterdal var inte benägen att i oträngt mål införa nya karaktärer. Om så skedde, skulle de helst vara släkt med någon befintlig person och gärna ha skymtat i något tidigare nummer. Namnen skulle inte vara lustiga utan vanliga svenska efternamn; Veckobladet var inte Mosebacke Monarki!

Hasselskogtradition
Rent språkligt anknöt Gunnar Ljusterdal till traditionen från Nils Hasselskogs dagar med sirliga vändningar,  blandade metaforer och  missförstådda och felstavade ord. Ofta fanns, liksom hos Hasselskog, en undertext där det som inte skulle sägas ändå trängde upp till ytan. Ett exempel är den härintill återgivna dikten om GV, vars högstämda hyllning – till synes omedvetet – ger associationer till ett besök på hemlighuset genom  ord som ”bladbunt” och ”sitta i ostördhet”.

Utan Gunnar Ljusterdals insatser skulle Veckobladet inte vara den tidning den är i dag¨, och man kan med fog undra, om det över huvud taget hade överlevt.
Både läsare och GV-medarbetare bevarar Gunnar Ljusterdal i ljust och tacksamt minne.