Polishund
Det finns många djur i Grönköping, och stadens invånare är kända för att omhulda i stort sett alla djur. Men det finns en fyrfota individ som äger grönköpingsbornas hjärta mer än något annat djur: polishunden Karolina (älghingsten Samuel må förlåta!).
Karolina har funnits med i staden tillsammans med sin husse polis Paulus Bergström allt sedan nationalupplagans tillkomst. Karolina är ett vackert djur med svart päls, fuktiga ögon, blöt tunga och en ofta gladviftande svans. Hon är känd för ett visst lugn i sitt temperament och kan ofta ses vila sig i en solfläck på Stora Torget.
Men man ska inte bedra sig: med stor sannolikhet bedriver Karolina spaning genom hel- och halvslutna ögon. Hon har den synnerliga intelligensen att på eget bevåg ge sig ut på jakt efter förmenta förbrytare. Ibland kan man se henne jagande kattan Månsan längs Storgatan, men detta är ett listigt drag för få eventuella förbrytare att tro, att hon inte är på sin vakt.
Ett annat bevis på hennes klokhest är att hon brukar vinna Kennelklubbens tävlingar i hinderlöpning. Istället för att klättra eller hoppa över hindren smyger hon runt dem och kommer först i mål.
Hemtam i arresten!
Karolina bor hos familjen Bergström på övre våningen i polishuset. Varje dag väcks hon vid 6-tiden på morgonen och rusar då ner till arresten, där hennes dagkorg och matskål står. Om det finns någon i finkan morrar hon lite, innan hon störtar fram till maten. Därefter sätter sig Karolina utanför polishuset och övervakar noga allt och alla som kommer och går. Inget undgår hennes vakande ögon, öron och nos. Hon känner omedelbart med sitt känsliga luktsinne när kötthandlare Lithander öppnar för dagen och beger sig dit för att kontrollera, att allt står rätt till, varvid hon belönas med en fläskkorv.
Karolina åtföljer polis Bergström på alla hans uppdrag inom och utom staden, ständigt beredd att gripa in. Det händer att hon uppfylls av ett så kraftigt rättspatos att hon blir för ivrig och biter såväl lantpolis Fröblom som polis Bergström i benet. Karolina är även med i Rådhuset vid rättegångar, då hon morrar och stint stirrar på delinkventen, tills denne frivilligt erkänner sig skyldig.
Kompis med f. förrädaren!
Ett litet problem i hennes tjänsteutövning är dock att hon umgås allt för ofta och vänskapligt med stadens regelbundet infinkade orosmoment, förre förrädaren Hildor Peterzohn. Han kan ses nojsa och leka med henne, och hon somnar gärna på hans mage på kvällen. På morgonen går han ut med henne i koppel i polishusets trädgård. Man får dock akta sig för att kränka hennes polisiära integritet genom att insinuera, att hon inte skulle fullfölja sina plikter mot herr Peterzohn, när så behövs.
När det är hennes namnsdag i maj gratuleras ”stadens lilla fyrbenta dotter” av alla honoratiores. Borgmästaren uppvaktar med högtidstal och en och annan godbit. Om Peterzohn sitter i arresten på Karolinadagen, brukar han kasta små godbitar till henne mellan gallren.
Dynastin säkrad!
Karolina har länge pinats av att det finns en ful fläck på hennes stamträd: hon är nämligen av blandras, fader okänd. Hon har lovat sig själv att inte följa sin moders lättsinniga leverne och har lyckats, så när som på några mindre distraktioner.
En sådan skedde tidigt då hon nedkom med 13 valpar. Fadern tros vara en dogg tillhörig en handelsresande på tillfälligt besök i staden. Kullen med Simpa, Fingal och Moje fick hon med fröken Bloms St. Bernhardshund Mikael. Fadern till de senare kullarna tillhör förmodligen rasen ”boxare”. Vid den senaste nedkomsten föddes hontikvalpen Mojan. Man kunde notera, att polishusets popularitet därvid steg påtagligt.
Den karolinska polishunddynastin är alltså säkrad för framtiden, och Karolina skulle kunna dra sig tillbaka. Men hon förblir säkerligen på sin post under en skylt med den varnande texten: Cave Canem, varning för hunden.