Betraktelse av hr grundrektor Ludwig Hagwald

Kära läsare!
Det torde icke ha undgått någon att orden gammal och ålderdom ha blivit alltmer sällsynta i takt med att ålderdomen har fått en allt lägre status – ingen vill helt enkelt vara gammal numera, och därför undviks ord som ha med ålderdom att göra. Ha vi till exempel kunnat höra vid de ofta återkommande presskonferenserna med anledning av den pandemistiska smittan, att ingen, vare sig av myndighetsrepresentanter eller journalistkåren, brukar orden ”gammal” eller ”ålderdom”. Nej, i stället säger man genomgående ”äldre”, ”yngre äldre”, ”äldre äldre”, eller ”äldsta äldre”. Ingen vårdinrättning heter längre ”ålderdomshem”, i stället används ordet ”äldreboende”. Som en god vårdare av vårt kära modersmål (svenska) måste jag här invända, att ordet ”äldre” icke säger något om ålder, då det ju är komparativformen av ”gammal”, liksom ”yngre” är komparativformen av ”ung”, och kräver en referens för att få sin betydelse. Så är till exempel en tvååring äldre än en ettåring, men ingen av dem kan åstås vara gammal, och en 99-åring är ju yngre än en 100-åring, men ingen av dem torde kunna beläggas med epitetet ”ung”. Därför har jag – i språkvårdens namn – tillställt berörda myndigheter en lista med förslag å lämpliga beteckningar å personer i olika åldersgrupper, så att inga tvivel må finnas om korrekt tillhörighet. Sålunda föreslår jag som följer: Upp till 16 års ålder är man barn, från 16 till 25 yngre yngre, från 25 till 35 yngre, från 35 till 45 äldre yngre, från 45 till 55 medelålders, från 55 till 65 yngre äldre, från 65 till 75 äldre, från 75 till 85 äldre äldre, däröver är man äldsta äldre.

Med detta vill jag – i hopp om att ålderdomen ska återfå sin rättmätiga status – tillönska alla Veckobladets läsare och övriga gynnare en angenäm äldredom!