Sparbanksdirektör
Jules Vedbom började sin yrkesbana som kamrer men blev i sinom tid direktör för Grönköpings sparbank. Därvid fullföljer han en stolt familjetradition: anfadern Gusten Vedbom var kassör i samma bank.
Bankdirektören är det nav som ortens näringsliv snurrar kring, och hans ekonomiska analyser betraktas som kungsord av sparare och investerare. Ingenting i den finansiella världen överraskar honom, allt har han förutsett. En kritisk betraktare skulle kanske kunna anmärka på att en del av förutsägelserna
synes ha kommit i efterhand, men när hr Vedbom står i talarstolen eller skriver sin ekonomiska krönika inför det nya året, tystnar sådana småskurna anmärkningar.
Under hr Vedboms ledning följer Sparbanken i hög grad med sin tid. Småsparare som sliter på bankens pennor, förbrukar dess blanketter och besvärar kassörskan hålls på avstånd med låga räntor och höga avgifter. De olönsamma kunder som banken trots allt får på halsen avyttras till hr finansekonomen D. Beaumarés företag Beaumaré Finans. Därifrån säljs de vidare till hr förre förrädaren Hildor Peterzohns firma HP Sekundkredit AB.
Något hemligt kundregister behöver banken inte. Bankdirektörens fru Karna fångar genom sitt nätverk av väninnor upp alla rykten som kan vara intressanta. Däremot har bankdirektören ett register över journalister som man inte bör tala med.
Lånehyra!
Omhuldade är de kunder som överlämnar sina sparmedel till bankens förvaltning, och – icke minst – låntagarna. Att lån bör amorteras, betraktar direktören som en gammalmodig föreställning. Banken får ju stadiga ränteinkomster, och kunden är glad över att inte behöva amortera, så varför ändra på en sådan win-win-situation? Man bör över huvud taget inte tala om lån, utan man bör se det som att kunden hyr pengar av banken till en överenskommen avgift, menar hr Vedbom.
För den som har pengar att investera rekommenderas alltid aktier i Sparbanken. Avgifterna för förvaltningen av aktieportfäljen kan kanske synas väl höga, men de ökar bankens vinst, aktiekursen går upp, och kunderna vinner på gungorna vad de förlorar på karusellen.
Bankfack tömdes!
Inför år 2000, då alla världens datorer förväntades strejka, visade hr Vedbom stort förutseende. Redan året innan gjorde man en simulation av millennieskiftet, med resultat att alla konton nollställdes, och både tillgångar och skulder försvann. Genomsnittligt sett var dock bankens ställning balanserad, och likviditeten förstärktes av att banken kunde tillgodogöra sig innehållet i bankfacken. Listan över fackinnehavare hade nämligen utplånats vid övningen, och ingen kund kunde styrka sin rätt till aktier, juveler, matsilver m.m. som förvarades i källarvalvet.
I kraft av den lyckosamma ledningen av banken åtnjuter hr Vedbom givetvis både en ansenlig lön och generösa bonusar. Vid ett tillfälle, när aktieägarna inte ansåg att bankens resultat var tillfredsställande, fick emellertid direktionen i stället ett Fonusprogram, d.v.s. löfte om en hederlig begravning och gravvård i marmor. Lyckligtvis har detta program ännu inte behövt tas i anspråk.