”Flyttar kanske till Skövde!”

Elaka rykten har å senare tid jagat frkn Irma Sjökvist och hennes trolovade, hr skalden & trikotagebiträdet Alfred Vestlund. Ryktena gör gällande att Irmas mor, fru borgmästarinnan Tekla Sjökvist (f. Sparfhöök) utövat påtryckningar å sin dotter att bryta mesalliansen med hr V. och istället välja hr reservlöjtnanten Napoleon ”Nappe” Johnson.

GV träffar paret på Brylunda Säteri, dit de tagit sin tillflykt åtnjutande hr godsägare Bryléns gästfrihet. I en elegant salong tar de vackra men olyckliga tu tar emot, hållandes varandras händer.

GV:  Vill ni berätta för våra läsare vad som hänt?
Frkn Sjökvist tittar på sin trolovade med fuktiga ögon och svarar:
– Egentligen inte. Allt vi vill är att få leva i stillhet. Jag vill inte å något sätt blottlägga någon s.m.s spricka mellan mig och mina älskade föräldrar, men eftersom GV betalat oss ett icke föraktligt honorar, måste jag tillstå att ryktena är sanna. Alltsedan vår förlovning eklaterades har min mor visat sitt missnöje och istället framhållit herr reservlöjtnantens förtjänster. Det har frestat å mina nerver så till den grad att jag till slut mådde jättejättedåligt. I själen.

GV: Kan ni ge några detaljer hur fru borgmästarinnans påtryckningar yttrat sig?
IS: Det vill vi egentligen inte göra, eftersom det vi mest av allt skyr i denna värld är att vika ut notre vie privée, men jag kan berätta att min mor hotade att dra in det underhåll å vilket jag lever, och att jag ej längre skulle få köpa klänningar från Paris. Men tyngst att bära är dock att hon frågade, huruvida ett ev. framtida barn skulle få mina blåa eller Alfreds bruna ögon. Som om det spelar roll!

GV: Det ni berättar är häpnadsväckande och det är svårt att förstå hur en mor kan göra så mot sitt barn. Hur ser framtiden ut för er?
AV: Vi överväger att flytta våra s.m.s. bopålar till annan ort, kanske till och med så långt bort som Skövde. Vi har blivit erbjudna att leda en s.k. reality show i Skövde-TV, vilket torde ge pekuniära s.m.s. plåster å såren. Å andra sidan skulle detta uppbrott från vår hemjord sannolikt leda till att vi båda vissnar och tynar bort i Skövdes karga trakter.

Vid dessa ord brister de både älskande ut i högljudda snyftningar och GV lämnar dem i deras hjärteslitande sorg. Låt oss hoppas att de unga tu, så inhumant (omänskligt) behandlade av sina närmaste, trots allt väljer att stanna kvar i vår stad!