Borgmästarinna
Borgmästarinnan Tekla Sjökvist, f. Sparfhöök, är en av två adliga personer i Grönköping. Då hon är uppväxt i mangårdsbyggnaden på det Sparfhöökska fideikommisset, numera dessvärre utgånget ur släkten, anser sig hon ha mer och blåare blod än f. majoren A. von Peiland, även han adlig. För att understryka sin nobla härkomst skriver hon numera sitt efternamn med ett ”f” istället för med ”v” . Efternamnet är en så viktig social markör att även dottern Irma, förlovad med Nobelpristagaren in spe Alfred Vestlund, benämns som f. Sparfhöök på moderns sida.
Hennes far var ryttmästare och hade kalfaktorn Ferm anställd liksom pigorna Hilda och Tilda samt kusken Johansson som bar ljusblått livré. Även hennes farfar var officer vid Älvsborgs regemente, och efter honom har hon ärvt en helstoppad fåtölj i nyrokoko inköpt i Berlin för minst 1000 kronor. Efter avlidna fru stiftsjungfrun Olivia Sparfhöök i Mellbystrand ärvde hon en uppstoppad siameskatt, vilken trots en aning maläten svans ställs ut vid den årliga kattutställningen.
När Antikrundan gästade Grönköping, fick experterna bedöma borgmästarinnans allmänt beundrade gustavianska salongsgrupp, som dock till hennes förtret befanns vara så sengustaviansk, att den var tillverkad på 1890-talet.
Det käraste arvegodset är niebelungringen som hon ärvde efter sin fasters moster, hennes nåd frkn Eufrosyne Sparfhöök, och som hon har burit sedan tonåren. Amuletten, som var ett äktenskapslöfte från dåvarande marsken vid H. M:t Konungen Karl XV Johans hovstall, anses enligt släkttraditionen bringa olycka över ägarinnan om den försvinner ur släkten.
Enlevering!
Tekla gifte sig med tingsnotarien Mårten Sjökvist (sedermera borgmästare), då hon ansåg att det var bättre att vara den första i Grönköping än något sämre placerad i K. Huvudstaden, Göteborg eller andra stenöknar. Äktenskapet ledde dock till en kontrovers med Riddarhuset, som dels inte kunde hitta släkten Sparfhöök i adelskalendern, dels menade att hon hur som helst förlorat adelskapet genom att gifta sig med en ofrälse.
Med borgmästaren har hon döttrarna Irma Viola och Doris (radikal samhällsförbättrare, som bl.a. släppt ut grisarna på Brylunda Svineri) samt sonen Joseph, vilken tyvärr enleverade fröken Karin Jonsson och försvann med henne och stadskassan.
Borgmästarinnan är mycket engagerad i sociala frågor, t.ex. om man skall ”nia” personer. ”Ni” anser hon vara ett mycket lämpligt ord, då man kan inlägga en viss reserverad kyla i detsamma. Hur det känns att själv nias har hon naturligtvis ingen erfarenhet av. I frågan om damer skall tituleras fru eller fröken har hon en bestämd åsikt. Hon håller styvt på att en ung dam skall kallas fröken även med risk att frutiteln eventuellt skulle försvinna och tillägger: ”För oss betitlade damer är det hela ju inte så vidkommande.”
Delat sovrum!
Självfallet skall äkta par ha delat sovrum, anser Tekla. I de mer konserverade kretsar dit hon hör anses delat sovrum som det mest conme-il-fauta med två på parad uppställda sängar. Det kan säkert också vara ett starkt moraliskt stöd för svaga män att veta, att hustrun ligger vaken och väntar på dem, då de frestas av samvetslösa syrener. Som alltid när hon tillfrågas om något, avslutar hon med: ”Mårten tycker som jag.”
Borgmästarinnan är mycket irriterad över folkets benägenhet att flockvis heta Andersson, Bengtsson och dylika -sonnamn. Det försvårar uppletandet av hantverkare i telefonkatalogen. Hon har utarbetat nya namn och föreslår bl.a. Abecedén, Blaske, Belsebo och Chikan.
Sköna konster!
Redan som flicka ägnade sig Tekla åt det måleriska, och på senare år har målandet fått en nära nog eruptiv omfattning. Då hon försökte tvätta bort gammal målarfärg från en duk, fann hon sina uttryck i modern, abstrakt konst. Även åt det musikaliska har hon gett sig hän, när hon tillsammans med Grönköpings Symfoniorkester sjöng en aria ur Figaros bröllop. Vid den årliga mannekängparaden håller borgmästarinnan hälsningstalet med inslag av vers och iförd full paraduniform, då hon är lottachef.
Av jämställdhetsskäl har hon på senare år också alternerat med sin make som talare vid det traditionella nyårsfirandet.