Isblå politiker även högröd!

En omskakande dispyt uppseglade mellan Miljöpartiets talrör frkn Ada A:son Susegård (MP) å ena sidan och Grönköpingsdemokraternas företrädare hr Wotan von Peiland (GD) å den andra vid drätselkammarens sistlidna morgonmöte. Upprinnelsen stod att finna däri att hr von P. sent inhastat i möteslokalen efter att ha deltagit i en utdragen nattmangling med partifunktionärer. Å grund härav, ävensom tillfölje sitt jäktade uppbrott från den nattliga festlokalen, uppvisade hr von P. en påtagligt echaufferad teint (helmosigt nylle) när han tog plats i kammaren.

Vid det första replikskiftet mellan de nyssnämnda ledamöterna kom frkn S., möjligen med hr von P:s blossande anlete närmast i åtanke, att hänföra sig till dennes parti genom att benämna det ”den högröda sidan”. Härvid fann sig hr von P. genast föranlåten att upprörd intervenera:  – Högröda sidan!? Skulle jag vara röd? Åstås jag vara kommunist??

Hr Justus Brylén (M), bragd ur sin slummer av hr von P:s plötsliga utbrott, lät högt spörja ut i luften:
– Högröda? Hö-grödan bärgade jag för flera månader sedan, varå hr B. ånyo lät sig omslutas av Orfei armar.

Envist talrör!
Talröret frkn S., som ju må hållas för grön i politiken, lät sig dock icke bekomma utan genmälde rappt å hr von P:s anklagelseakt:

– Jag skulle inte säga kommunist utan snarare extr-m-st och då åt det mera högeraktiva hållet. Fast, vidhåller jag, ändock högröd just idag och det med hänvisning till färghandelns etablerade kulörkarta!

–Jag finner mig icke i att över huvud taget benämnas röd! dundrade en illa harmsen hr von P. Strax utbröt i församlingen en närmast tumultuarisk (karambolageaktig) kakofoni av synpunkter å det mer eller mindre berättigade i frkn S:s färgsättning av hr von P.

Koloristiska mästare!
Till slitande av detta lingvistiska stridsäpple inkallades först hr konstmålaren Malte Janzzon såsom varande en koloriternas mästare, men hr J. förklarade sig emellertid jävig (bestucken) i frågan emedan han vore alltför god vän med en nära anhörig till den ene vedersakaren, nämligen till hr f. majoren A. von Peiland.

Alexanderhugget kunde omsider levereras av hr grundrektor Ludvig Hagwald som i egenskap av poltergeist (polyglott) var väl skickad att upplösa den gotiska knuten:

– Här gäller det att kunna skilja kålhuvudet från kålbladet. Rent interiört torde hr von P. näppeligen kunna karakteriseras som röd, en kulör som vedertaget beteckna lenin-, mao- och andra liknande -ister, och bör hr von P. därför ha rätt att förtörnas över ett sådant tillmäle. Till det yttre emellertid, i vart fall den dag omdömet fälldes, blossade hr von P. otvetydigt i rött som ju – icke att förglömma – ävensom är kärlekens färg och således knappast något att ta anstöt av. Ergo: den som kan hålla två tankar i ett och samma kålhuvud måste alltså konstatera att båda ha rätt!

Med denna salomoniska (fiftyfiftylika) utgång är det GV-redaktionens förhoppning att drätselkammarens gemyt åter skall lägra sig över ledamöterna och deras enträgna bemödanden.