Corona-djur måste omplaceras!

Alla de tröstdjur som vi anskaffat under coronadagarna för att inte känna oss så ensamma börja bli en belastning, inte minst här i Grönköping. Ty nu, när vi åter kunna fara utrikes och roa oss å allehanda vis, vem ska då se till att mata, rasta och vårda alla dessa extra djur? Fru socialchefskan Wilhelmina Unill har redan vidtagit åtgärder!

En typisk drabbad är hr tullvaktmästare Aug. Ruda med maka Mettan.
-Blev det så ensamt under coronan, så vi skaffade Bernhard, en Sankt Bernhardshund, som sällskap. Men nu, när vi åter skola fara till Thailand samt gå å bingoaftnar och allt sådant, bli vi så stressade av Bernhard att vi inte veta oss någon levandes råd, klagar fru Mettan Ruda.
-Och inte gick det med våra vuxna barn, vi försökte överföra hunden som förtida arv, men de arvsvägrade. Därtill äter Bernhard flera kilo oxfilé om dagen, och det ha vi inte råd med.

-Ej heller Djuriska Parken var någon lösning, fortsätter hr tullvaktmästare Ruda, vi erbjödo dem att köpa Bernhard billigt, men de tackade nej.
-Och när vi, i ett sista desperat försök, glömde kvar Bernhard i Parkens älghägn, tog den listiga hunden sig hem till oss igen dagen därpå.

Sällskapliga guldfiskar!
Makarna Hanegäll ha liknande problem.
-Vi skaffade guldfiskar för att få litet sällskap under coronan, berättar fru Lise Hanegäll. Men nu ha vi inte tid att mata de glupska små djuren längre, och dessutom visar det sig att man måste byta vatten i akvariet också. Så nu måste vi göra oss av med alla guldfiskarna.
-Enklast är att släppa ut dem i det fria, i Bergska Sjön, där de nog kunna skaffa mat å egen hand, så mycket föroreningar som där finns, konkluderar hr biologimagister Elis Hanegäll, van att tänka i kretsloppstermer.

Fick fel ormar!
Ännu mer dramatiskt är det hemma hos hr brandkusk Folke Särnblad med maka Beda.
-För att lätta å ensamheten köpte vi – på postorder – två skvallerormar, en av varje sort. Men blevo vi lurade; när vi packade upp försändelsen, visade det sig vara två skallerormar, och å bruksanvisningen stod att de äro livsfarliga om man retar dem, säger fru Beda Särnblad.
-Så det blev ett fasligt sjå att hålla dessa sällskapsdjur å gott humör med stekt kanin och andra läckerheter.

-Ja, nu gäller det att bli av med skallerormarna innan de bliva alltför många. Tills vidare hålla vi dem inspärrade i Brandstationens brandslang, som vi lockat in dem i med grillad kanin och därefter slagit en knut å i varje ända. Men nu måste vi hitta ett nytt boende för dem innan de bliva alltför hungriga – eller slangen behövs för brandsläckning – avslutar en förtänksam hr brandkusk Folke Särnblad.

Fru socialchefskan Wilhelmina Unill anser att de överflödiga sällskapsdjuren utgör ett allvarligt samhällsproblem – särskilt i makarna Särnblads fall – och har redan beställt en utredning från Kungl. Huvudstaden.